Mugabe: När firandet kan vara fel

Mugabe: När firandet kan vara fel (Previously posted in English language)

20171114_1316191957743002.jpg

av Adeola Aderounmu

Många observatörer både inom och utanför Afrika tycks ha firat störtandet av Mugabe som Zimbabwes president efter nära fyra årtionden vid makten. En sådan uppfattning är en skarp motsägelse till vad som erhölls på 1970 och 1980 talet då Mugabe agerade som hjälte för Zimbabwes självständighet.

Jag minns min reaktion när Mugabe röstades till makten för den sjätte gången år 2008. Då var han 84 år gammal och jag trodde hans pensionering var väntad, för honom att kunna vila upp sig och njuta av återstoden av sitt liv. Vid det tillfället drog jag slutsatsen att dåliga ledare, oavsett hur bra deras avsikter kan tyckas, är de som vägrar att träna eller handleda sina anhängare att ta sedan över efter dem.

Enligt min mening är Mugabes största misstag att inte ha värnat om ett fåtal unga män och kvinnor som kunde fört Zimbabwe framåt. Han var beredd att styra Zimbabwe fram till sin död, det är den enda förklaringen jag finner för en man som är 93 år gammal och inte pensionerad från offentlig service.

Det råder ingen tvekan om att Mugabe stannade för länge vid makten. Han blandade troligen ihop demokrati med monarki. I en demokrati är överföringen av makt oundviklig. De som kämpade vid sidan av Mugabe för ett självständigt Zimbabwe hade anledning att känna sig förolämpade när det blev uppenbart att Mugabe planerade överföringen av makt till sin fru. Några av dessa personer är nu politiker, om än gamla politiker, och vissa förblev i militären. De har nu säkerställt att makten togs över med våld från Mugabe, i hans gamla och hjälplösa ålder.

När den nuvarande maktstriden är avgjord, har Zimbabwes handläggare en del saker att klargöra och rätta till. Ett exempel är lagen som ger Mugabe makt att avskeda landets vice ordförande som bör återkallas genom lagstiftaren. Andra repressiva lagar i konstitutionen som är kapabla att omvandla revolutionerande, demokratiska ledare till tyranner bör avskaffas.

Zimbabwe och förvisso många andra länder i Afrika behöver granska sina politikers ämbetstider. Zimbabwe till exempel skulle troligen vuxit demokratiskt om det fanns en begränsning på antalet gånger en president kan väljas om. I länder där makten över ämbetstiden gör det till en nästan omöjlig uppgift att ändra makten genom trovärdiga val, blir begränsade mandatperioder ett motgift.

Det finns en allvarlig fara i om den använda metoden att driva bort Mugabe är firad. Användningen av militären för att korrigera politisk anomali borde inte firas eller hyllas någonstans i världen. Det förblir ett recept på våld och inbördeskrig. Det var fel att det militära alternativet var vad som togs till för att köra bort Mugabe och stoppa hans fru från att ta över makten. Valmöjligheten, som använder sig av trovärdiga omröstningar och godtagbara resultat, är alltid den bästa metoden.

Därför måste globala media presentera en balanserad rapport om situationen, oberoende av dess predisposition (kärlek eller hat) mot Mugabe. Det som hänt i Zimbabwe handlar inte bara om personen Mugabe eller hans hunger efter makt utan även om välfärden och välbefinnandet hos folket i Zimbabwe, hemma och utomlands.

Lärdomarna från Zimbabwe borde återigen öppna våra ögon om demokratins brister i vissa delar av världen och dessa lärdomar borde vara behjälpliga för diverse institutioner som främjar av inte bara demokrati men även medborgerliga rättigheter för alla människor globalt.

aderounmu@gmail.com

Footnote:

Mugabe resigned today 21st of November 2017 after 37 years in power.

Advertisements

Mugabe: A Wrong Type Of Celebration

There is grave danger if the method used to oust Mugabe is celebrated. The use of the military to correct political anomaly should not be celebrated or hailed anywhere in the world.

Mugabe: A Wrong Type Of Celebration

By Adeola Aderounmu

 

20171114_1316191957743002.jpg

Adeola Aderounmu

Many observers within and outside Africa seem to have celebrated the overthrown of Mugabe as the president of Zimbabwe after nearly 4 decades in power. Such a perception is a sharp contradiction to what obtained in the 1970s and 1980s when Mugabe was a hero of Zimbabwean independence.

I remember my reaction when Mugabe was voted to power for the 6th time in 2008. Then, he was 84 years and l thought he should be due for retirement so that he could rest and enjoy the rest of his days. At that moment l concluded that bad leaders, no matter how good their intentions may seem, are those who refused to train or mentor followers to take over from them.

In my opinion, Mugabe’s greatest mistake was not nurturing a few young men and women who could move Zimbabwe forward. He was prepared to rule Zimbabwe until his death and that is the only explanation l found for a man who is 93 years and not retired from public service.

No doubt about it, Mugabe overstayed in power. He probably mistook democracy for monarchy. In a democracy, the transfer of power is inevitable. Those who fought alongside Mugabe for the independence of Zimbabwe have reasons to feel insulted when it became apparent that Mugabe was planning to transfer power to his wife.

Some of these people are now politicians albeit old politicians and some remained in the military. They have now ensured that power was taken by force from Mugabe in his old, helpless ag.

When the current power tussle is settled, the handlers of Zimbabwe have a few things to clarify and rectify. For example, the law that gives  Mugabe the power to sack the Vice President of the country should be revoked through the legislature. Other repressive laws in the constitution that are capable of converting revolutionary, democratic leaders to tyrants should be abolished.

Zimbabwe and indeed many other countries in Africa need to review the tenures of their politicians. Zimbabwe for example, would probably have grown democratically if there was limitation on the number of times a president can seek for re-election. In countries where the power of incumbency makes it an almost impossible task to change power through credible elections, limited terms of office will be an antidote.

There is grave danger if the method used to oust Mugabe is celebrated. The use of the military to correct political anomaly should not be celebrated or hailed anywhere in the world. It remains a recipe for violence and civil war. It was wrong that the military option was what it took to oust Mugabe or stop his wife from taking over power. The electoral option, that which makes use of credible ballot votes and acceptable results, is always the best method.

The global media therefore need to present a balance report of the situations regardless of  its predisposition (love or hate) towards Mugabe. What has happened in Zimbabwe is not just about the person of Mugabe and his hunger for power but also about the welfare and the well-being of the people of Zimbabwe at home and abroad.

The lessons of Zimbabwe should once again opened our eyes to the inadequacies of democracy in certain parts of the world and these lessons should be instrumental to various institutions saddled with the promotion of not just democracy but civil rights of all people globally.

aderounmu@gmail.com

Den Afrikanska Kvinnan

Jag hyllar de afrikanska kvinnorna. Jag hedrar den goda nigerianska kvinnan. Nigeria måste, mer än någonsin tidigare, börja främja kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen

DEN AFRIKANSKA KVINNAN

Av Adeola Aderounmu

A Market Place in "old" Nigeria

The African woman, forever beautiful and strong

 

Jag bor i Stockholm, Sverige. Jag har varit pappaledig vid två tillfällen, vilket betyder att jag har varit ledig från jobbet för att ta hand om mina barn.

I vad som kan beskrivas som en omvandling av roller har jag skött om mina barn genom att ge dem materiellt, emotionellt och socialt stöd medan min fru arbetat måndag till fredag under den tidsperioden.

Mina reflektioner var mer intensiva under min andra pappaledighet. Här följer min berättelse.

Jag växte upp i en normal nigeriansk familj med bröder och systrar. Det jag kände till om min barndom, är förmodligen typiskt i de flesta nigerianska hemmen.

Våra mödrar var skyldiga att ta hand om hushållet medan våra fäder jobbade hela tiden.

Under vissa omständigheter skötte kvinnorna inte bara hemmen utan försörjde även familjen med det dagliga levebrödet. På ett sätt är det en väsentlig del av våra liv att lägga bördan av hushållssysslor och barnuppfostran på kvinnorna.

Mina erfarenheter som hemma-man i Sverige under en tolvmånadersperiod, med dubbelt ansvar att ta hand om mina barn och vårt hem i allmänhet, har övertygat mig om att denna aspekt av våra liv i Nigeria behöver ändras eller bytas ut.

Men utan ett ingripande från regeringen eller en mycket stark rekommendation från Nigerias kvinnodepartement kan det bli både tekniskt och byråkratiskt omöjligt att genomföra nya riktlinjer, inom både privata och offentliga institutioner, som skapar en högre grad av flexibilitet för föräldrar med respekt i att uppfostra sina barn.

Det förefaller som att denna fråga kommer bli en het debatt som står inför både motstånd och fördömelse eftersom det drivs ett icke önskvärt system i Nigeria, där många människor fortfarande anser att kvinnor är underlägsna männen. Jag kan föreställa mig att förespråka för lika rättigheter och möjligheter för kvinnor utifrån respekt för familjevärderingar i Nigeria, kan vara att efterfråga för mycket. Men det borde det inte vara.

Vi bör tillhandahålla en förlängd mammaledighet till nyblivna mödrar oavsett var de arbetar eller arbetets karaktär.

Dessutom behöver vi göra en studie eller kartläggning om hur föräldraledighet för båda föräldrar fungerar i länder som med framgång genomfört sådana program.

Jag vet att Storbritannien nu lägger mer uppmärksamhet på ett sådant program.  Grundstommen är väl fungerande offentliga institutioner, en genomtänkt regeringspolitik och ett välgrundat undervisningssystem.

Jag tror inte det kommer innebära att en främmande kultur införs ifall pappor genomgår samma upplevelse som mammor, i form av att vårda sina barn under de tidiga formgivande åren eller hela spädbarnstiden.

Efter nio månaders graviditet med efterföljande förlossning behöver kvinnor både moraliskt och känslomässigt stöd och att ge dem förlängd mammaledighet och ett socialt stöd borde vara den minsta ansträngningen samhället kan bidra med.

Jag tror att ett av de troliga skälen att Nigerias befolkning fortsätter att explodera, trots den hårda ekonomiska verkligheten och det ofördelaktiga politiska klimatet, är för att många nigerianska män inte alltid är hemma för att fysiskt se skötseln av hemmet.

När de är hemma är deras prioritet att se på tv, läsa gamla dagstidningar eller att underhålla vänner medan de fortsätter att uppmanar sina fruar att göra både det ena och det andra.

Män behöver förstå smärtan och den besvärliga situationen hos kvinnor och de behöver inse att det krävs mer av en pappa än att bara vara spermadonator eller inkomstkälla.

Betydelsen av familjen som samhällets grundläggande enhet kan inte nog betonas.

Familjebandet och dess inlärda gemensamma värden är grundläggande delar hos den närmaste omgivningen och för nationen som helhet.

Det finns starka tecken idag på att kommunikationsklyftorna inom familjen blir större och det kan i hög grad ha bidragit till de socialekonomiska problemen vi har i Nigeria.

Naturligtvis är splittrade familjer och värderingar nu ett globalt problem.

Vissa pappor känner inte sina barn och många barn känner inte sina fäder. Sexuell obetänksamhet är till och med på uppgång vilket leder till barn i ett odefinierbart föräldraskap. Sällan är det då mamman som saknas.

När dessa luckor väl skapats under de formgivande åren är de vanligtvis svåra och ibland omöjliga att överbrygga. Klyftorna kan komma att fördjupas och bestå livet ut.

Skilsmässa och/eller att leva separat kan inte antas ge rätt till ett vårdslöst föräldraskap.

Många separerade föräldrar i olika länder fortsätter att fostra och försörja sina barn som de skulle gjort om de levt under samma tak.

Mina erfarenheter under pappaledigheten gav mig möjlighet att reflektera dagligen.

Vanligtvis tänkte jag inte bara på min mamma utan även på afrikanska kvinnor i allmänhet som symboler för styrka, mod och beslutsamhet. Jag frågade mig själv flera frågor.

Hur klarade dessa kvinnor av sex barn eller fler?

Klagade de sig någonsin över trötthet till sina män eller papporna till deras barn? Fanns det alltid någon de kunde dela sin smärta och frustration med? Vad gjorde de när de inte fanns någon att vända sig till?

Hur hanterade de all stress och situationer omkring dem? Vad gjorde de när de själva skulle vilja sova men barnen fortsatte gråta efter uppmärksamhet och tröst?

I korthet frågade jag mig själv, hur hanterade de alla dessa problem? Hur klarar de av det nu?

I varje familj fortsätter den afrikanska kvinnan att fullfölja sina skyldigheteter som hushållerska, i nöd och lust!

Jag hyllar de afrikanska kvinnorna. Jag hedrar den goda nigerianska kvinnan.

Jag kan inte heller sluta tänka på de ensamstående föräldrarna.

Jag undrar hur mycket repatriering som kan ge tröst åt dem för deras roller, deras motståndskraft, deras mod, deras tålamod och deras uppoffringar i kampen att hålla ihop hem och arbete.

Nigeria måste, mer än någonsin tidigare, börja främja kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen. Med jämställdhet och erkännande av kvinnors och barns rättigheter blir det lättare att kontrollera födelsetalet.

Nigerias ekonomi lider av ständiga åtstramningsåtgärder och arbetslösheten förblir mycket hög men ändå har inte födelsetalet sjunkit.

Detta är en onaturlig trend, inte bara i Nigeria utan även i andra ekonomiskt utmanade länder eftersom de biologiska lagarna kräver annorlunda.

Det är särskilt irriterande att läsa eller höra om kvinnor som ger upp sitt vardagsliv på grund av sin karriär eller vise versa. Det finns ett behov att skapa flexibilitet för att tillåta en rimlig integration av arbetet och hemmet, som en källa för både tillfredsställelse och glädje.

Nigeria måste skapa eller se över situationen gällande ammande mödrar och sociala välfärdspaket. Vi behöver inte vänta på ett perfekt politiskt klimat innan vi börjar leva och njuta av våra liv.

Det är inget fel i att påbörja program som ger stöd åt medborgarna i Nigeria, även om den politiska klassen består av obotfärdiga lögnare och korrupta människor.

Det är en annan aspekt i vårt kollektiva ansvar att rädda oss ur sådana missförhållanden.

Genom att noggrant studera föräldraledighetens process i länder där framgång har uppnåtts, kan Nigeria påbörja ett okorrumperat nationellt socialförsäkringssystem som tillgodoser ammande mödrar i alla åldrar och kategorier.

Det borde vara utgångspunkten. Inom en överskådlig framtid blir samverkan med papporna i processen mycket användbart i att återuppbygga familjen och även säkerställa att våra kvinnor inte är överbelastade eller missbrukas.

Slutligen måste regeringen omforma och ge ny kraft åt familjeplaneringspolitiken, samtidigt som de betonar behovet av den.

Fördelarna med en överensstämmelse av familjeplanering av alla och en var kan inte överbetonas.

 

For information, contact

(c) aderounmu@gmail.com

Translated to Swedish by Louise Holmberg

 

 

Buhari, The Present Father Of Corruption

Buhari, The Present Father Of Corruption

20171015_131028788368653.png

Mr Buhari has taken nepotism and tribalism to the greatest level seen anywhere in the world.

 

By Adeola Aderounmu
In recent days  lot of uproars have trailed the APC-Buhari mandate which started in 2015, that is a little more than 2 years ago.

Whilst not taking credit as a seer, l remembered how people attacked some of us who pointed out early that the APC regime very early in its mandate showed traces that made it obvious that the status-quo was going to be maintained.

Mr. Buhari spent several months trying to put up a government. In the end he had no choice but to settle for the same old criminals that have served in various capacities under previous regimes.

It must not be forgotten that some politicians paid huge sums to sponsor the campaign and the eventual emergence of Mr. Buhari. They were rewarded with positions in the cabinet.

What is more shocking to me as a writer and social critic is the way Nigerians are treating the Buhari-APC mandate. They are acting like the government is off the track.

The truth is that the government was never on track. The government had always been full of criminals and thieves. How we expected a governmenr full of criminals and thieves to fight corruption beats my imaginations.

Nigeria is running a system of government that will never bring criminals and looters to book. If a system cannot allow for the emergence of sane people and credible politicians, how can such a system be good?

Nigeria as l have written before is a country going no where. What you have seen since 1999 is pseudodemocracy and for as long as we continue to shy away from the truth and the way forward, this poverty, this hopelessness and this criminality in the presidency that percolates the entire strata of governance is what we will get. There are no miracles about government and prayers are the most useless options.

It’s all about actions, what you do and what you don’t do. That is government.

I am one of those who have lost count of how many scandals that have rocked the Buhari-APC mandate.  Now imagine the daily scandals of looting, stealing, nepotism, triablism and outright madness that have been exhibited by Nigerian politicians since 1999? Since 1960?

The other day it was Goodluck Jonathan who should be hiding in shame that even made bold to condemn APC as a government of lies and propaganda.

I had to assure you before you go ahead that the writer  is neither interested in the APC nor the PDP. Hence my brief reference to Jonathan in that sense.

There was a tactical criminal tendency in the PDP from 1999 to 2015. For every crime, for every lie, for every shame and for all acts of corruption, the PDP adopted what it called “family affair approach”. That way the people were deceived and their eyes taken away from the ball.

In this Buhari-APC era that has since shown, in my understanding, that it is a variant of the PDP is adopting the same approach. But the mechanism is modified.

For every crime, for every lie, for every shame and for all acts of corruption, the APC first play the fool, keeping silent and pretending like nothing happened. Then people are invited to Aso rock and the dirts are swept under the smelly carpet in Aso rock. Little wonder the rats are eating up things there. It is stinking!

Buhari’s government is the most diabolic in Nigeria’s history. This government is the one that took lies, propaganda and deceits to the next level.

The evil deeds of this government would have meant less if for example Buhari or any person that is responsible in the APC stops saying that it is fighting corruption.

Which corruption?
I don’t get it.

How can you live and thrive in corruption yet you say you are fighting it?

I have sat back a few months just to observe this government closer. It is full of pure evil.

It is reckless and careless at the same time. This APC-Buhari mandate has perfected the evil plot and rendered the populace both powerless and thoughtless.

From a distance l see a corrupt goverment where all the key actors are criminally minded just the same way it has been from 1999.

I see a repressive government that is military-styled.

Just like before and now a bit worse, the democratic organs are still useless.

The presidency, the senate, the state and the local councils all stinks of corruption to the clouds.

This particular government needs to stop saying that it is fighting corruption. Those running it are corrupt. The head is rotten therefore the entire fish is useless.

I don’t want to start mentioning cases like Maina and the others. It is up to each one of us to look carefully and see how Mr. Buhari had been quiet and acting a god.

If the Nigerian politicians and politics are not useless and worthless, Buhari would have been impeached a long time ago.

But those who are to impeach him are not worth it, they are the birds of the same feather. Which is why Nigeria is heading no where.

If you like, look at how the NNPC scandal has been whisked away. Maybe it will give you a better picture of how billions of dollars have disappeared again under Buhari. Just like in the late 1970s!!!  Bad history repeats itself often in Nigeria because the people have stopped thinking

There was never a war on corruption. If there was one, it was never by Mr. Buhari who has surrounded himself with people from Northern Nigeria in one Nigeria. What nonsense!

If there would be a war of corruption in Nigeria, then we first have to fill the political posts with righteous people and saints. Today, everybody is stealing and the one who is caught is the thief.

We have a senate leader that l will never shake hands with. I cannot allow him to stain my hand and reputation. I cannot stand with Saraki just the same way I cannot stand with Dogaro the budget padder and friend of Mr. Buhari.

Which corruption are we fighting again? I am really annoyed now. Shut up everybody! There will never be a war on corruption. Just wait for it, Atiku is coming back! All the people who should be in prison are controlling the useless unitary system.

Nigeria is going no where.

By now the younG people need to think and reason. Is this how we want to go on? Is it not time to unite and take back Nigeria? Is it really true that we are all criminals waiting in the wings to capture Nigeria and milk it? I refuse to agree with that. Ther are no criminals in my family. I am not Saraki and I am not Buhari. I am not Amaechi and I am not Tinubu. I am not Atiku.

There must be a way to take back Nigeria, to take back the regions, to take back the states and find a better way forward.

Look at yourselves the youth of today. Is this the country you dreamed of ? Is this the country you will leave for your children? What a shame!

 

aderounmu@gmail.com

 

Ingen kärlek förlorad

Ingen kärlek förlorad

Av Adeola Aderounmu

Screenshot_20170923-115501.png

Translated from the original story No Love Lost

Lucy lever i Zambezi, fram tills nu i alla fall. Det är här hon tillbringat hela sitt liv. Hon föddes här och det var här hon blomstrade. Hon är en mycket vacker kvinna. När folk talade om henne sa de, att kanske är hon en gudinna.

Det fanns en konstnär i staden och han var övertygad om att gudarna tog sig tid att forma henne. Han sa att Lucy skapades till fulländning.

Ända sen hon var en liten flicka har det alltid funnits en beundran för hennes skönhet och hennes personlighet. Folk håller oftast med Lucy. Nästan alla hon mött i sin omgivning respekterade henne.

När hon lämnade sitt hem för City College i Mongu visste hon redan att respekt och beundran inte är ersättning för kärlek.

Vi behöver alla någon eller flera personer som älskar oss. Så när Lucy lämnade college började ensamheten i hennes liv yttra sig.

Alltjämt fortsatte hon att kämpa vidare, med den beundran och respekt som andra människor hade gentemot henne. När hon är ensam, frågar hon ofta sig själv ”vem ska tillfredsställa min själ”?

Respekt är en underbar egenskap men det är inte kärlek. Beundran är inte heller kärlek. Det var inte svårt att finna ett jobb när hon tog sin examen från Zambezi Universitet.

Hon var en lysande kvinna och med hennes typ av skönhet stod alla dörrar öppna. Men trots det, när det handlade om kärlek och att tillfredsställa sin själ verkade hon vilsen. Ingen visste om detta utom hon själv. Hon visste att hon inte var perfekt som konstnären antytt.

En dag väntade hon vid busstationen. Plötsligt skiftade himlen till molnigt och det började regna kraftigt. Inga bussar kom på grund av regnovädret. Lucy började gråta. Hon grät inte för att det regnade eller att ingen buss kom, hon grät för att ovädret liknade ett porträtt av hennes liv. Hennes liv var också molnigt. Hon var ensam på busstationen och det fick henne att gråta ännu mer. Det var inte första gången Lucy grät.

Hon hade läst många noveller och kände till våndorna hos många karaktärer i tragisk litteratur men även i en del romantiska böcker. En gång läste hon en bok där det fastställdes att personer som begått självmord ofta var de som vägrat gråta, eftersom de förnekar sina känslor och sin smärta.

När människor gråter känner de sig stärkta och det inger ofta hopp om att kunna fortsätta. Hon lärde sig gråta när hon var ledsen eftersom att tårarna sköljer bort sorgerna.

Lucy var så bortsvept i sina tankar att hon nästan inte la märke till bilen som parkerat precis framför henne vid stationen. Någon hade stannat för att hjälpa henne.

Mannen visste inte att Lucy gråtit. Han trodde det var regndroppar på hennes ansikte. Men han kände igen Lucy och därför stannade han för att hjälpa henne.

Tack Paul, du är snäll, sa hon. Det var ingenting, svarade han.

Paul tittade närmre på Lucy nu när han kunde se henne tydligt i bilen. Utanför hade regnet gjort det nästan omöjligt att se hennes ansikte.

Är du okej? frågade han. Lucy började gråta igen. Paul gav henne en näsduk och hon torkade sina tårar. Han var chockad. Fram till det ögonblicket var han en av dem som trott att Lucy kunde få allt hon önskade sig i livet.

De pratade en stund och även om Lucy inte talade om tomheten i sitt liv, visste han från den korta konversationen de haft att vakuumet i hennes liv var enormt. Paul tänkte nästan högt. Så en människa kan vara vacker, ha ett bra jobb, vara beundrad och respekterad men ändå vara ledsen.

Förvisso ignorerar många personer rollen av materiell skönhet och kläder för att täcka mörkret och tomheten inuti den mänskliga kroppen, tänkte han.

I Zambezi finns en man som inte kan avsluta sina uttryckssätt utan att använda ett ordspråk. Paul tänkte på denna mans många ordspråk, ödlor ligger alltid på sina magar, så vi inte vet vilken av dem som har magproblem.

Han gav Lucy en kram och deras vägar skildes åt.

Under månaderna som följde började Paul besöka Lucy.

De uppträdde som om de inte var attraherade av varandra. Paul var den stora skådespelaren här. Han tyckte att män bör dölja sina känslor eftersom han ansåg att det vara ett tecken på styrka. Lucy var mest glad att hitta ett sätt att gå vidare i sitt liv, i en positiv riktning. Paul hade visserligen redan en kvinna i sitt liv när de möttes. Hennes namn var Stella.  Men hur som helst mådde Lucy bättre i hans närvaro.

De talade om många saker, en del minnen från sin uppväxt och om att nu arbeta in den kommersiella staden, där den fjärde största floden i Afrika har sitt ursprung.

Lucy träffade också nya vänner genom Paul. Dessa afterwork och helgsällskap hjälpte Lucy att glömma en del av sina problem. Det fyllde vissa luckor i hennes liv. Flera av de personer som beundrade henne var inte längre på avstånd.

När hon mindes hur en oväntad regnskur främjat hennes möte med Paul, värnade hon om det ögonblicket. Hon bestämde sig för att köpa en bil, så hon inte skulle vara i behov av någons barmhärtighet en annan regnig dag. Hon kunde redan köra. Lucy blev lycklig. Hon kände att hon kommit ut ur sitt skal.

Det var definitivt ett steg i rätt riktning när andra personer inte längre bara beundrade henne, utan också visade henne kärlek genom att ha konversationer och göra saker tillsammans. En del personer hon talade med berättade om sina resor och äventyr.

Lucy blev inspirerad och bestämde att även hon skulle resa. Hon hade alltid haft möjligheter att resa men aldrig tagit dem. Nu när hon lyssnade på berättelser om Paris, Berlin, London och Stockholm blev hon motiverad. Hon lovade sig själv dock, att hon inte skulle resa långt. Hon hade lärt sig på geografin om Afrikas olika platser och säsonger.

Jag ska se min värld i Afrika innan jag ser resten av världen, sa hon till sig själv. Inombords bestämde hon sig också för att finna kärlek och att inte släppa taget.

Lucy blev en flitig resenär i sökandet efter balans och uppfyllelse. Zambezi var varmt och hon ville uppleva vintern i nedre Afrika. Hon spenderade många veckor i Harare och Johannesburg. Hon reste även till Accra på grund av guldet och täckte en gång sitt hår i Cairo. Med tiden hade hon ett flertal bilder, kartor och souvenirer från västra, östra, norra och södra Afrika hemma i sitt arbetsrum.

En dag kom hon hem till Zambezi och hittade ett meddelande från Paul i sin brevlåda. Hon kom just från Kapstaden där hon spenderat sin semester. Han ville träffa henne igen så Lucy och Paul möttes på caféet runt hörnet. Paul förklarade att hans långa förhållande med flickvännen tagit slut.

De kom inte överens som de önskat. De hade en del problem och hade kommit överens om endast en sak: att avsluta förhållandet.

Det var en sorgsam händelse men de kände båda två att det var bättre att göra det nu, än att försöka få det att fungera till varje pris.

De hade inga barn än. Han var 32 nu och hon 28 så de har fortfarande sina liv framför sig.

Vet du, saker är inte alltid som de tycks vara, började Paul konversationen. Han fortsatte, vi gör alla misstag och vår passion kan vilseleda oss.

Vad är det du försöker säga? avbröt Lucy honom.

Med en subtil röst fortsatte Paul, du vet, det finns ett uttryck som säger att vi alltid ser andra människors problem mer än vi ser våra egna, jag tror det är så sant.

Är inte det en av de mest anmärkningsvärda ironierna? La Lucy till. Fortfarande undrande vart denna konversation skulle leda.

Jag har låtsats att jag inte har några känslor för dig.

Men när Stella bröt upp med mig, eftersom hon märkt att jag varit frånvarande i hennes närvaro sen jag mötte dig, insåg jag hur viktigt det var att uttrycka mina känslor för dig. 

Lucys såg för en stund vilsekommen ut. Men hon lyckades samla ihop några tankar.

Jag är ledsen att höra detta Paul. Det är verkligen rörande och jag är djupt gripen av dina ord. Jag vet att vi har varit riktigt nära vänner.

Du har alltid talat väl om Stella men jag visste inte att du varit distraherad i hennes närhet.

Jag kommer ihåg att du berättat många saker som inspirerat mig. Du sa till mig att livet är för kort att leva utan kärlek.

Du sa också till mig att vi bör paddla våra kanoter tillräckligt hårt, så att vi fortfarande ror när stormen är över.

 Jag tog dina råd på stort allvar och jag vill tacka dig för det. Jag uppskattar dina känslor för mig.

Trots att jag hade en del känslor för dig i början, förstod jag att du var upptagen och mitt mål var att inte blanda mig i ert förhållande.

Lyssna Paul, Lucy lutade sig mot honom. Du vet vad vi båda sa om livets oförutsägbarhet.

När jag reste till Johannesburg i februari mötte jag Vincent. Jag tycker mycket om honom. Han dyrkar mig. Han respekterar mig men mest av allt älskar han mig och jag älskar honom också.

Vi tillbringade de senaste två veckorna tillsammans i Kapstaden och han planerar att hitta ett jobb i Harare så vi kan vara nära varandra. Vi planerar hitta arbete utomlands.

Paul blev illa till mods. Hans ansiktsuttryck blev sorgset.

Lucy drog snabbt inspiration from sitt eget liv. Hon kunde även använt inspiration från de åtskilliga böcker hon läst, när hon vände sig till Paul en sista gång.

Ge det lite tid, kanske hittar du någon ny. Ditt hjärta kommer läka och du kommer gå vidare med ditt liv, sa Lucy

Paul var inte en novis. Även han visste sedan tidigare att alla människor måste lära sig att ta sig igenom sina egna bekymmer, sina egna lidanden. De måste lära sig att övervinna sina rädslor. Det kan behövas tid och lite hjälp men de måste lära sig.  

Det bästa sättet att lära var genom verkliga upplevelser.

Farväl Paul, jag måste gå nu. Ta hand om dig själv och vi ses någon gång.

Paul var nära till tårar men Lucy visade inga känslor överhuvudtaget. Hon gav honom en kram och gick.

aderounmu@gmail.com

Translated by Louise Holmberg

The Kings Are Mad (Part 4)

The Kings Are Mad (Part 4)

The people of the land continue to suffer. They continue to groan in hardship. No land south of the Tropic suffer so badly. No land, south of the Equator knows a suffering so painful that it remain without full-blown war.

20171015_131821564377790.png

The King from the North stealing from the people, and this is not the first time. A Criminal is always a criminal

This land is special. In anticipation that one can become wealthy through one form of fraud or the other, majority of the people cling on to their religion while hoping that their prayers will help them succeed through their evil ways.

The reign of the King in the North continue. It is he who decides what will be taken from Abuja to everywhere else in the land. This King is not normal. He will never be a normal king because what he does are not correlated to what he says.

He said NO TO CORRUPTION but he is the head of the corruption ring. He has helped to steal monies especially in the oil industry. This is not the first time he would be in charge of stealing oil money. One of the greatest musicians to walk planet earth, a man called Fela sang about this King. He called him an animal.

20171015_131028788368653.png

THE KING OF THE NORTH SERVING THE NORTH

Fela died a few years ago. He was a prophet who lived ahead and beyond his days on earth. Fela warned the people of the land about the criminals in uniform (khaki) but the people are deaf and cursed. Many of the people are unwise because hunger has disorientated them. They would rather beg than fight. The people who die on their knees than fight on their feet. They are cursed and they suffer. Their children too will suffer as they continue to leave their fate in the hands of criminals called elites of which the Kings scattered all over the land are permanent members.

The king in the North is supervising the worst reign ever seen south of the Equator and everything he says are not matched by action. He would even travel to Queensland when he got sick. Where should the ordinary people go when they are sick? If not madness, what is the definition of such a phenomenon? The kings are mad for they do care only about themselves.

The problems in this land are not only the problems caused by the different kings coming to Abuja to continue the deceit which has become the established tradition in this land.

Constantly there are demons possessing people in this land. Even the women are not left out. One woman, who was the wife of a former King from the south is so possessed she does not know the difference between night and day. When he drunkard husband was the king in Abuja, she stole so much money that she became almost mad. She even stole money on behalf of her dead mother. She is probably crazy too. Such people should have been tied and thrown to prison.

20171015_1325081554984408.png

This land is full of mad people and the women are not left out. Why are they all free instead of serving prison terms or facing direct firing squads?

But in this land, criminals and thieves especially the ones who have become crazy are rewarded even by the people because the people no longer know the meaning of dignity. When the people of other countries where prosperity is even look at this land dominated by crazy kings, they laugh and wondered too about the prayers that the people pray.

There is another woman who is totally crazy. Her madness too cannot be cured and she left the country so that her madness will be hidden. When she was in charge of the oil industry having been out there as a prostitute, she stole all the monies that belong to the people. She went to Queensland and acquired properties. There is no doubt about her insanity. There is no doubt about the insanity of the Queen in Queensland for allowing such a woman with an unsual name and behaviour  to live and buy things in the UK. The Queen is mad too.

20170811_124517

The face of a DEMON, One who steals so much money that she cannot spend all even if she becomes 2 million years old. Total madness and absurdity!!!

This land will not prosper until all the mad Kings and the mad women are made to pay for their crimes. For as long as the criminals are allowed to run things in the land, there will be no common prosperity for the people. Only the elites will enjoy. The people will live and die in poverty. There will be no two ways to prosperity. What is right must be done and what is wrong must be destroyed. No other way to glory for this land.

(To be continued….)

aderounmu@gmail.com

Nigeria Going To World Cup in Russia (2018)

By Adeola Aderounmu

20171007_1514391107435566.jpg

On Saturday 7th of October 2017 Nigeria became the first African country to secure her place at the Football World Cup coming up in the summer of 2018 in Russia. To ensure her place at the tournament the Super Eagles of Nigeria defeated the National Team of Zambia in Uyo with 1 goal to nothing.

Congratulations to the Super Eagles.

I wish you well in Russia and l hope you have a good preparation. Don’t go to Russia as just one of the teams, go as champions and even try to win it.

Best wishes

aderounmu@gmail.com